Nu ska jag göra ett tråkinlägg.....jag bara måste rensa tankarna. Om ni ska läsa så läsa det gärna sakta så ni förstår vad jag skriver.
Arvid är ju inne i nån sorts fas i livet och jag blir så förvirrad.
Jag får inte grepp om han (har igentligen aldrig fått grepp om han). Jag bara känner att Arvid är speciell. Mer speciell än andra barn. Jag menar inte att han är sjuk, inte adhd eller nåt sånt. Men att han är missförstådd.
Ibland förstår jag honom. För det mesta förstår jag inte. Men det som är gemensamt är att jag inte alltid vet hur jag ska möta honom.
Jag tror att jag har förstått att han vill vara/tror att han är vuxen. Han vill sitta uppe lika länge som oss. Han vill svära som en vuxen. Han vill bestämma själv. Han vill inte bli tillsagd saker. Han vill inte att man använder ord som "vuxna bestämmer" eller "nu får du lyda". Men jag vet inte hur jag ska formulera mig annars utan att vrida tungan av mig.
Hur säger man till ett barn att "Nu är det dags att gå att lägga sig" UTAN att få detta barn att känna sig mindre värd än en vuxen? Nu ikväll undrade han varför
han måste gå och lägga sig men inte vi. "Barn behöver mer sömn än vuxna" sa jag. "MEN VARFÖR" svarar han. "För att din kropp och snopp och hjärna växer när du sover". "Men varför behöver inte ni" undrar han. "För att vuxna har växt färdigt" svarar jag.
Är det såna här diskussioner man ska ha med sina barn? Förklara förklara förklara.
Men om inte det hjälper? Om han inte vill sova ändå. Vad gör man då?
Efter denna förklaring gick jag ut ur rummet (då hade jag läst en bok innan och pratat med honom och ditten och datten) men han fortsatte ändå att stöna och stånka i sin säng. Då blir jag lite irriterad på honom och säger att "Nu vill jag inte prata mer idag, vi pratar mer imorgon". Jag vet inte om jag gör rätt här heller.....Jag vill egentligen inte låta irriterad.
Detta jag berättade här är bara en pyttig bit av hur Arvid är och alltid har varit.
Jag kan se nu i efterhand att jag som förälder har gjort klassiska fel. Hjälpt han alldeles för mycket med vissa saker och samtidigt "puttat" bort honom med vissa saker. Jag har inte sett hans
kompetens helt enkelt!!
Nä, jag skulle behöva gå att prata med en barnpsykolog eller vad man kallar det. Men så blir jag osäker igen. Tänk om dom försöker tuta i mig nåt som jag känner inte stämmer riktigt?
Folk i ens närhet säger att "barnen var inte så förr". Vadå? Fanns inte "trotsiga" barn förr? Fanns det inte barn som gjorde uppror när vuxna inte förstod dom? Hur kommer det sig att min mamma fått 4 barn och min svärmor fått 5 barn, men i
ngen har varit lik min son? Glömmer mammor?
Dom barnen som inte sa nåt när dom var små. Blir dom annorlunda som stora? Är det dom som gör uppror eller får andra problem? För att dom har undertryckt sig som små?
När man får barn rannsakar man sig själv och där är vissa saker som ständigt poppar upp och en sak är det
jag vågade inte visa mitt humör...Varför vet jag inte....
Sen undrar jag varför det inte varit mer "go" i mig. Varför tyckte inte jag skolan var rolig exempelvis? Nu i vuxen ålder förstår jag att jag borde fått mer hjälp av vuxna. Jag krävde mer pushning. Men ingen såg det.
Gör Arvid rätt som visar alla sina känslor. Men att det är vi vuxna som har som uppgift att läsa honom?
Jag beställde Jesper Juuls bok
"Ditt kompetenta barn" för säkert 2 år sen. Jag har inte vågat läsa den. Jag vet inte om jag är mottaglig. Tänk om jag inte förstår vad han menar? Tänk om jag bara är mer förrvirrad efter att ha läst den...
Får prata med BVC nästa gång om allt det här....
Mitt motto: Det ordnar sig
Helt plötsligt kan jag sitta! Jag har blivit jättestark i ryggen kan ni tro =)
...kommer vi att få vara med om nåt roligt. Stefans lillebror Dan ska gifta sig med sin Frida. Någon gång i maj kommer detta att ske. Det ska bli väldigt roligt för dom!
